Canary in a coalmine

ojoj, vad sällan jag skriver här. Kanske för att absolut ingen vet att jag har en blogg och ännu mindre läser det jag skriver. Men jag vet inte om det borde spela någon roll egentligen? Jag kan väl skriva ändå?

Är så jäävla nervös inför imorrn och introduktionsdagen på nya jobbet! Känns som att gå på en första dejt med någon man tror man tycker om. Även om jag aldrig varit på dejt. tror jag. Jo, kanske nån gång.. vet inte om det kändes såhär. men hemskt är det!

Jag menar, det är ju kul också. egentligen. Bara det att så mycket står på spel, liksom. Första intryck, massor att lära sig. Hur ska man bete sig? Jag vill ha facit, jag pallar inte sånthär! Men jag var ju skitnervös inför intervjun också, men såfort jag klev in där var det liksom lungt... Kände mig supersäker och hon anställde mig ju på studs så det var ju en bekräftelse i sig. Men i sådana situationer kan man låssas så bra. I alla fall jag. Jag kan låssas att jag sitter säkert, inga händer i ansiktet, fast blick i ögonen (inte stirra), nicka och håll med, säg något intressant, något speciellt, utmärk dig! Var på men inte påfrestande. Lugn och sansad. Men sen då?
Åh! Jag måste skärpa mig. Vet att jag fixar dethär också. När jag väl är där, om jag bara inte spelar. Men jag blir nervös av mitt eget magont, stressar upp mig själv. Jag vill ju det här! Vill på riktigt! Mindre ansvar, mindre stress, mindre resväg, mindre tidiga mornar. Klarar jag det här blir allt bra. Och lägenheten får vi tillbaks imorrn med (förhoppningsvis).

fast det är kanske den insikten som skrämmer mest. Klarar jag det här ordnar sig allt. Om jag inte gör det då?