San... FRANCISCO! (med inlevelse som när Cartman säger SOMALIA! fattar? for internt? okej forlåt..)

Här är kallt. Fast jag liksom gillar det. Jag sitter och tittar ut pa allt det höstiga och kyliga genom bilrutan och mysryser sådar med axlarna. Man borde leva sahär, konstaterade vi: Resa runt hela världen och uppleva varje årstid en månad i taget, sa slipper man nagonsin tröttna utan kan leva i konstant forundran over jordens mångfald! Fantastiskt vad vi ar kloka!!

Igår korde vi längs med gamla route 1, en känd kuststracka mellan LA och San Fransisco. Man rös så mycket att axlarna nästan hoppade ur led, sa fint var det. Påminde om gamla goda tider och Great Ocean Road i Australien, men mer berg och mindre koalor.

Nu vet ju jag hur mycket mina föraldrar tjatade på mig om att inte sova på obevakade platser mitt ute i ingenstans och hur jobbigt de tyckte det kändes att jag och Malin skulle leva i dendar lilla vanen aldeles själva. Men ibland måste jag och Malin tanka på att vi faktiskt är vuxna kvinnor som kan ta egna beslut baserat enbart på vårt eget omdomme! Sa därfor bestämde vi oss igår kväll att istället for att bo på en camping utan toalett for 50 dollar parkera bilen 200 meter bort mitt i ett mörkt villaområde och forsoka sova utan el-elementet vi dyrkat under faktiskt MINDRE kalla natter än foregående. Vi övervagde för och nackdelarna, vad som skulle kunna gå mest fel och tankte: vafan, vi är söta tjejer, om något händer kan vi snacka oss ur dethär! Sa vi klädde på oss de varmaste kläderna vi har, krop in i sovsäckarna, drog påslakanet over oss och såg till att det inte fanns en enda liten springa for den 5-gradiga luften i bilen att sippra in till vara stackars klena backpacker-kroppar!
Vi vaknade i morse klockan halv 7. Stela, kissnodiga och kalla om näsan, men jävligt nojda med att ha sparat 50 dollar! Riktiga Backpackers känner ingen kyla! som jag brukar saga...

Vad mer... Jag längtar, nej forlat Anders, SER FRAM EMOT att komma hem. Mer och mer. Delar radslan med malin om att vi kommer ha alldeles for många interna uttryck for att folk över huvud taget ska forsta oss, men sådant far man leva med. 2 veckor kvar för sjutton. Forra året styrde vi seglen mot PhiPhi då och darrade som asplöv vid tanken på Stockholm i December. Nu... Nej jag ar fanemig glad. Gladglad och tydligen ska jag plugga historia! Våren kommer bli fet.

Las Vegas, baby!

I Hotellobbyn och 2 dollar kvar av internet. Las Vegas, USA. Overkligheten markbar. I forrgar vandrade vi langs Grand Canyon, hela tiden upprepandes: Det har ar Grand Canyon, jag tittar ut over Grand Canyon, men huvudet har anda svart att forsta. Nar vi landade i LA for lite mer an en vecka sedan var det forsta vi gjorde att hamta ut var Campervan vi bokat for de 3 forsta veckorna har. Pacman heter den och har bilder av Super Mario, Donkey Kong och allehanda andra spelfigurer malade pa utsidan. Folk springer fram till oss pa gatorna och vill ta kort pa den safort vi stannar. Trevligt men jobbigt nar vi forsoker fickparkera...

Vi har statt utanfor Play Boy Mansion, nastan sett Jay Leno's gigantiska hus skymta mellan traden och dansat runt pa Disneyland. Mott upp Anders och Linus igen (de var sa avis pa var van att de bokade en fran samma foretag! Fast deras ar ocoolare), hoppat i sangar pa lyxiga hotellrum och druckit drinkar pa Ceasars Palace.

nu ar mina pengar slut.

Lyckan i att nastan dö

Sa snabbt tiden har gatt. Snart en vecka kvar innan planet till usa lyfter fran Sydney. Sen sist jag skrev har vi bockat av Steve Erwins beromda Australian ZOO, lyxiga Surfers Paradise och nu steker vi i Byron Bay. Sista stoppet pa resan, hojdpunkten, enligt nästan varenda prick vi mott som rest at motsatt hall an vi... Jag haller med, Byron ar bra. Trangt, mysigt, varmt, vänligt. En bra blandning av australiensiska barnfamiljer i soffor pa uteserveringarna och fattiga backpackers som hanger pa trottoarkanten utanfor. Bra blandning av drinkar och goon.

90 % av alla backpackers är svenskar. Jag forstar inte. Hur de räcker till.

Vi hänger mest med 3 19-ariga män. Hemskt trevliga gossar. Tva fran Kanada och en fran Kungsängen. Vi blir brunare och brunare och pa kvällarna dansar vi tills fotterna värker. Att det bara är en vecka kvar hänger liksom som en trott sloja over allt det som är fantastiskt härligt vidunderligt. Vi längtar nog lite efter allt som ska komma ocksa. USA och Stockholm, denhär gangen känns tanken pa att komma hem till jul inte alls särskillt angestladdad.

Men till saken: GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Skrek jag. I 60 sekunder. Det och en hel radda andra lite fulare grejer.
Sahär var det: klockan 9 pa morgonen blev vi hämtade pa vart hostel av en svart limousin. Vilket mest var rätt tontigt och jag var lite for nervos for att hoppa och skutta av glädje. Sen väntade vi jättejättelänge och gick runt i selar och fick for oss att vi behovde ga pa toaletten fast vi precis hade gatt. Sen fick vi krypa in i Australiens minsta flygplan som flog upp upp i luften, hogre och hogre och plotsligt oppnade de dorrarna och vinklade planet mot marken och lyfte ut mina ben och "vinkla benen dit och korsa armarna sa och nar jag knackar dig pa axeln ska du bre ut armarna och flyga" och jag "hur FAN ska jag märka att du knackar mig pa axeln när jag FALLER I 200 KILOMETER I TIMMEN" men plotsligt hade jag liksom hoppat, bara. Jag flog och det var väldigt blasigt och det GICK att andas, jag som varit räddast for att typ inte kunna det. Jag foll och foll och skrek och skrek fast ingenting hordes for ljudet hängde inte med. Sen drog min tandemhoppare i fallskärmssnoret och sa blev allt en jävla aning lugnare. Vi landade och skrattade och skrek lite till och gjorde var australien-dans och drack champagne och kunde inte sluta skratta. Nu 4 timmar senare ar det svart att sluta le. Sinnessjukt.

Detdär jävla hoppet. Att sitta där och sen inte sitta där utan bara flyta over världen.

Dagens sanning fran min i-Pod: The world was moving, she was floating above it and she was (hey hey!)

Sedan dess till nu!

Forst alltsa: Whitsundays. En solig dag i oktober packade vi varsin kappsack och gick de 3 kilometerna i 30 graders varme ner till hamnen och segelbaten som vantade.
"British defENDER! Best boat in the WhitSUNDAYS!" ringar fortfarande i mina oron. Halften av batens passagerare tillhorde den inofficiella "bokklubben" och gillade att ga till sangs kl halv 9, den ovriga halvan bestaende av en radda fantastiska individer stannade garna uppe, spelade Ring of Fire och skralade med till Queen till 3 pa natten. Vi kom inte vidare overens... Men besattningen var pa var sida!
Havet ar blatt och vackert, havsornar gillar grillkorv och man ser INTE sexig ut i en Stingersuit (men man maste ha dem annars kan man do).




Sen: Agnes water / Town of 1770 (de sitter ihop, typ. Men nar vi forsokte ga fran ena stallet till det andra tog det 3 timmar. det var tugnt. Det var for ovrigt har som Kapten Cook steg i land nar han "upptackte" australien.). Dar rakade vi stanna i 2 veckor... Aven om man egentligen inte kan gora sa mycket dar. Vi bodde en bit bort fran stadens centrum (-tillat mig skratta lite), pa ett slags backpackercentrum och kollektiv (Southern Cross). Svart att beskriva stallets charm men det ar precis ett sadant stalle jag skulle vilja aga och fixa iordning... Shysta manniskor som jobbar stenhart men anda har det skitkul, grillfester, filmkvallar, biljardbord, massa manniskor som kommer och gar och en allmant grym atmosfar. Jag och Malin surfade (!), det gick hur bra som helst forsta gangen men andra gangen flog vi mest omkring. Vi kande oss hur som helst javligt coola nar vi satt med vara hyrda surfbrador brevid oss pa stranden och det ar val det som raknas??

Sen tankte vi aka darifran men sen tankte vi inte alls aka darifran for sen kom vi pa att Stora Barriarrevet skulle ta slut om vi akte langre soder ut! Och det ar trist att vara i Australien utan att se det, liksom. Sa vi sa: Vi tar dykcert har! Och det ar liksom en grej som jag velat en javla lang tid. Sa jag var javligt pepp. Malin daremot var inte lika pepp och kom ganska snart pa att det inte riktigt var hennes grej (hon flog flygplan istallet, det funkar ju det med!). Men jag pluggade och dok hela veckan lang och i fredags hade jag dykkortet i handen! wiho! Den excentriske dyklararen sa att det los om mig nar jag kom upp ur vattnet efter 2 dyk ute pa revet. "Hur kanns det?" skrattade han. Allt jag kunde gora var att pipa lyckligt.






Nu har vi antligen rort pa oss igen. Noosa heter staden och har ar allt valdigt dyrt. Klappa koalor pa zoo och fallskarmshoppning star pa agendan. Gud hjalpe oss.

Vidunderliga veckor och saker man gör

I Cairns. 32 grader I skuggan. Flygresan upp ett upplyft (höhö) och hostelet vi bor på fullt av party. I vartenda rum. Igår sa vi: Vi tar en vit dag! Men är det lätt nar folk bankar på ens dörr varje halvtimme? Nej. En underlig grej dethär med lättsamheten i alla kontakter med människor… Bara for att man är här, inte hemma? Det ar fantastiskt skont men vem pallar det kontinuerligt? En vanesak självklart… kanske så det borde vara. (Eller är det bara spriten??)

Ser man allt uppifrån ar vi som sma myror i ett santdär myrbo i genomskärning. Springer från våning till våning och UMGåS, myrvardagsrummet pa bottenvaningen: Bar-rabatter varje kväll kan man tanka sig!

Jag gillar det ju. Men uppifrån…

Badade för första gangen i Australien för några dagar sedan. I pool för i havet ar det giftiga stingrockor-sasong (Sånadar som Steve Erwin dog av). Poolen heter Lagunen och ar gratis och ligger mitt i stan. Som om de liksom vill be om ursakt for min krossade sandstrands-dröm genom den. Sjalvklart ar havet battre, men endorfinkicken av detdar första doppet infann sig andå. Minns den fran de årliga resorna till Grekland i min ungdom. Vatten gör mig glad.

Imorrn åker vi nattbuss igen. Mot Airlie beach och segelturer i Whitsundays, ar planen. Och dykcert. ”Nu rullar det pengar!” ar ingen underdrift. Håll i hatten.

Saker man gör:









(äter och dricker mest ser det ut som...)

Regniga dagar

Ar frustrerad over den dimma av trotthet som lagt sig over mig. Sydney ar kallt. Anders och Linus borta. Hostelet dyrt. Nackontet vill fanemig aldrig forsvinna!! Skriver alldeles for mycket i min lilla bla skrivbok i jakt pa traden... den hittas ingenstans.

Imorgon sol igen. Cairns. Jag vill dit nu. Trott pa vackra strander man inte kan bada pa. behover nya aventyr. Dykning. Manniskor. En ny era att leva mig in i. Nu efterskrapet av Anders, Linus och mitt aventyr - det brinner av en slags frustration i mig over att det redan ar slut. Det var bra tider.

Har i Sydney alltsa: Bodde hos en van till Anders, Simon, pa Coogee beach i 11 dagar. De tva forsta i vardagsrummet, sen hade Simons rumskompis fatt nog och vi flyttade in i Simons rum allihopa. Nar malin kom var vi 5 pers, 4 ryggsackar, 2 snowboards och 4 surfingbrador i ett rum pa kanske 17 kvadrat. Han var nog ratt glad nar vi akte tillslut.

Vart gick tiden? Till buckets av plastpapperskorgar och mcDonaldsbesok. Sydney ar stort men liksom begripligt. Bodde jag har skulle jag ocksa jogga pa stranden.

En kvall satt jag ensam pa Bondi Beach. Var kanske lite smasur over nagot fanigt till att borja med men lyssnade pa Manu Chao och kom plotsligt att tanka pa en helg pa Hessa i Norge da jag kant mig extra filosofisk. Hade tittat pa mina tar, halvlegat pa den lilla roda soffan med fotterna i vadret, lagt huvudet pa sned och tankt: Snart spretar de i sanden pa Bondi Beach.

Vad ar tiden daremellan? Mellan langtan till Bondi och den kvallen da jag insag att mina tar spretade i sand igen. Var den lang, kort? Och allt dethar nu, det ar ocksa tid som ska passera. Hur underbar den an ar. Snart ar mina tar nedstoppade i stovlar - gar gotgatan fram en iskall januaridag. Det kommer ocksa bli bra.

Sokte kurser pa universitetet idag. Nutiden ar valdigt diffus.

Remarkabla dagar

Längs kusten finns det Remarkabla Rocks att klättra på, Fantastiska Fyrar, Gigantiska Grottor och Vidunderliga Vyer. Och blåst. Vi har varit på minipingvin-safari, pelikanmatning, chokladprovning och grottguidning. Igår, tillbaka i Melbourne efter en tur kring Adelaide och bushliv på Kangaroo Island, duschade jag för första gången på 5 dagar. "10 dagar är rekordet" sa Linus lyckligt och kliade sig i skägget. Jag är rätt nöjd med mina 5...

Nu beger vi oss upp mot Sydney. Staden jag landade i men ännu inte sett mer än nagra få skyskrapstoppar av. Dagarna gar langsamt men fort, det är påfrestande men fantastiskt. Uttryck som "egentid", "ska vi prata om det" och "håll kaften jävla skitgubbe innan du får en käftsmäll" är frekvent anvanda. Eller som Anders sa: "Hade någon av oss haft ett vapen hade vi alla varit döda innan kvällen".

Man ska ju försöka njuta och allt detdar, men filosofin jag praktiserar för tillfället lyder mer att... bara vara. Och förhoppningsvis kan man ta tillräckligt manga bilder pa vägen för att senare kunna minnas hur roligt det faktiskt var.

are we humans or are we DANCERS??

Giftspindel - Check! (acklig sadan)
Koalor - Check! (8 sadana)
Wombat - Check! (doda sadana)
Papegojor - Check! (grona sadana)
Lamor - Check! (inhangnade sadana)
Kangrus - Check! (47 doda sadana.. ett mindre antal levande)
Dyssar - Check Check! (fraga inte... det ar i alla fall nagot negativt!)

Location: Adelaide
Vader: Varvarme. peppar peppar.
Humor: wiiiihooo

en helt vanlig kvall pa andra sidan jorden?

Hej varlden! Har ar jag! Jag lever! Jag finns! Jag sitter pa en stol i Melbourne. Jag kom hit, klarade det, tog mig sjalv i kragen, sparade mina slantar, bokade mitt flyg och tog mig hit! Tog mig ut, igen.

Och det kanns sa underligt naturligt allting. Flyget hit var snurrigt som satan. dygnen som passerade i rekordfart (pa grund av tidsskillnaden mest..) och alla tankar som fortfarande stormade i mitt huvud. Sa en bussresa fran Sydney till Perisher, en liten by (och skidort) soder om Canberra. En kaffe, 2 timmars vantan, tung ryggsack och sa plotsligt: Hejhej, anders, hejhej linus. vi har inte setts pa 9 manader och kanner jag ens er? men nu ska vi aka runt i en minivan och sova 3 pers i en 90-sang i 6 veckor! kalasbra! hurrahurra! en ol? 10? ja tack garna!

De driver mig till vansinne men i ovrigt ar de underbara.
Saknar Malin, 4 veckor kvar sa ar hon ocksa har... da ska vi upp till varmare breddgrader...

Har i Melbourne: 15 grader, okontrollerat sporadiskt osregn. Varldens skonaste gata: Bronswick street. Vi bor pa ett hostel (riktig sang riktigt sang riktigt sang!!), sover for lange om mornarna, gar for mycket pa dagarna och dricker for mycket om kvallarna.

Det ar svart att kla allt i ord. bilder vore ju bra, da, man kameran ligger pa rummet sa... en annan gang. Allt ar bra, allt ar nice, chill, harligt och allt detdar. Det var vart allt slit. Jag tog ratt beslut. Peace out.

Snipp snapp...?

En natt och en dag kvar. Så jag tänkte skriva något smart om livet och döden och allt detdär viktiga. Men istället för alla bra och kloka saker man kan prata om, skriver jag såhär (och kopierar såklart slutet på en bok skriven av en mycket smartare tjej än mig... men sånt får man lov till ibland, när ens eget huvud inte är fyllt av något annat än GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!):

all is well.

fast nu ljög jag ju.
hur som helst är kvällen ljum och mitt gaaah är delvis ett bra sådant. Längtar efter en nattbuss. lite.

Konsten att leva när man bara har en månad kvar

Det är ju såhär va… jag har inga svar. Man låter bli att tänka och vips så befinner man sig där man vill vara. I nutid och i framtid. I perspektivet. Samma princip som meditation, antar jag.
Oftast är jag egentligen inte säker på om det är nu i juli jag befinner mig eller om jag fortfarande går gata upp och gata ner i snöstorm, fortfarande kom för en vecka sedan, fortfarande tänker: hur kommer det bli?

Hur har det blivit?

Det är ju såhär va… Jag trivs. Dethär är inget liv: 10 kvm egen yta, dela allt det andra med två skämt till människor, 2000 i månaden till mat och nöjen, missuppfattningar missuppfattningar missuppfattningar. Va? Ka? Jaha du menar så… (eller bara: äh, skit samma, det var inget viktigt…)
Men ändå… jag trivs. Det går. Jag har vant mig. Jag har lärt mig. Jag är glad. Jag är stolt. Jag kommer gråta på nattbussen till oslo.

Och så detdär andra. Den otroliga lyckan som väntar (o en sådan knut i huvudet!). Varje dag i 5,5 månaders tid har jag kryssat för ännu en ruta och tänkt: det kommer en vacker dag… Och jag vet att fan, det låter ju helt vidrigt hemskt, men de dagarna som liksom enbart varit jobb och dendär ikryssningen och dendär längtan har såhär i efterhand inte alls varit vidriga utan bara väldigt lärorika. Bara väldigt bra, för mig.

Och när denhär sista månaden är över (och det är snart för det kommer gå fort för det har de senaste månaderna gjort för nu har jag börjat ha roligt på riktigt), när jag gråtit klart där på nattbussen: då kommer dendär känslan infinna sig. Den otroliga lyckan kanske är fel men den otroliga övervälmningen. Jag vet hur den känns för precis så var det på bussen hit. I februari. Den otroliga övervälmningen över allt som skulle komma. Alla människor som skulle mötas och alla tankar som skulle tänkas. All tid som skulle gå…

Det är ju såhär va… och djupare än så vet jag inte om jag orkar ta mig:
Snart är det slut. Snart börjar det.

Dagens sanning från min ipod:
All I wanna do is… (bang bang bang bang)
And… (ka-ching)

i ålesund är det vinter på sommaren?

Filosoferade över vattenmeloner idag. Tänkte: De står för allt jag älskar i världen. Fast egentligen är det väl mer en känsla... av sommar och hotellfrukostar i Asien. Och en längtan efter att samla stora tankar i små små ting man kan begripa sig på. Som vattenmeloner. Det enda jag inte gillar med vattenmelon är att det längst ner smakar gurka. Men lite så är livet? Gräver man för djupt.. Nej, så är det ju fan inte alls! Fast skalet är ju på utsidan. Såhär då: Vad som på utsidan kan tyckas ogenomträngligt och osmakligt kan på insidan... Nej, nu blev det bara skitklyschigt. Blä. Blä för vattenmelon!



Såhär vill jag att livet ska vara... ok? Såhär blir det. Det känns bra.

En sommardag i juni?

Helheten! Måste tänka i helheter! En försvinnande bra dag! Filosoferande, promenerande och solig. Läst i bok, skrivit en novell om huset där min gammelmormor och gammelmorfar bodde och suttit i en park och solat. Parken ska nog bli mitt ställe, lagom avskilt, lagom nära, helt öde fast fint och oblåsigt. Sen kom bulgaren jag bor med in i köket när jag stod och mätte vatten till mina kikärtor och bad mig inte vara så blyg när det gällde pengar till toapapper och då försvann mitt glada humör ner i ett svart mörkt hål av seg och klibbig ilska och sorg istället!! För det första var kommentaren totalt missplacerad, det fanns inget att säga till om. pengar finns i vår lilla burk och jag ska köpa imorrn och bara att det är JAG som ska hålla koll på pengarna är en irritation i sig!! För det andra: Det värsta jag vet är när folk kallar mig blyg. Det ABSOLUT värsta. Jag blir röd om kinderna jämt, vad det än är, när jag pratar, dricker, motionerar, det är bara så det är. Det hindrar mig inte längre, det får vara så, jag säger vad jag vill ändå, gör vad jag vill. Nu för tiden. Men jag blir så grymt nere när folk kommenterar det. Lever jag i en värld där jag ignorerar det vill jag att alla andra ska vara där också. Vad är meningen med att säga till mig att jag är röd om kinderna? ”oj, sorry, det ska jag genast ta bort”, eller? Va? VA??

ÅÅååh!! Klibbig sorg är jobbigt att simma i. Men novellen blev bra!

Dagens sanning från min i-pod: It’s a long time to be gone. Time just rolls on and on. Just hold on tight to your dream.

(nästan helt löjligt passande...)

Dumma mage, dumma huvud?

Har en konstig nervös-klump i magen. Vet inte vad den kommer ifrån, vet inte vad den vill! Tror det är över resan.. En sisådär på dagen 3 månader innan avfärd. Känns gött. Måste vara något slags världsligt rekord. ”Ja sen då ungefär ett kvartal innan flyget skulle gå började fjärilarna flyga omkring därinne i magen riktigt ordentligt!!” kan jag berätta för mina barnbarn och stolt visa upp medaljen. Shit vad jag är trött, vet inte vad jag skriver. Såg en film precis om en kille som inte sov på 4 veckor… vore kuligt att testa nån gång. förjävligt, men kul. Är ett kvartal 3 månader eller är det 25 år? Vad är skillnaden.. egentligen.............?!

Min bror har snygga skor.

Jag har börjat gilla plagg med smådetaljer mycket bättre än plagg utan smådetaljer. Små detaljer är oftast ett tecken på att plagget är lite dyrare än plagg som inte har små detaljer. Jag har utan att jag känt av övergången börjat se på ett plagg, upptäckt om det är ett märkesplagg eller inte och DÄREFTER tagit ställning till om jag tycker plagget är snyggt eller inte. När blev jag såhär? Jag har börjat gå ifrån allt det som en gång definierade mig som en typisk söder-vänster-estet! Vad är jag nu för tiden? Jag vet inte ens om jag är så vänster längre… Det är nog avståndet från Södermalm som gör det. Livet i Vårberg och ute i vida världen har tagit ut sin rätt. Fara och färde, -söder! Ge inte upp hoppet om mig!

Men kanske… Just för att allt jag köper nu för tiden är lyx (aubergine, vaniljsås, frukostjuice!), så ser jag det sköna i att äga något som är otrolig lyx. Något jävligt jävligt DYRT! Det nästan vattnas i munnen på mig.

Vad sägs om, istället för en resa i 4 månader, köpa DENHÄR klänningen för 19500. jag skulle använda den varje dag i 4 års tid. Fett värt.

I Kid, I kid…

dagens sanning från min i-pod: well, I've been in town for just about fifteen minutes now
Kan ju tyckas ologiskt men det är i-poden som talar, jag bara lyssnar och nickar.

idag regnar världen bort.

Allt är förlorat?

Jag skrev ett manifeste i söndags. Där jag lovade mig själv att från och med nu bara äta godis på lördagskvällen. På lördagskvällarna är det robinson, veckans höjdpunkt. Då sitter jag och fredrik klistrade framför tvn. Och jag har ätit alldeles för mycket godis nu på senaste tiden. Jag fick nog. Alltså: ett manifeste.

Men vad gör jag? Igår skulle jag handla grillkol till kvällens tjäder- och älggrillning och vad gör jag? Jag köper godis igen. I 4 dagar gick jag och var stolt över mig själv. Jag hade bestämt mig! ”Klarar jag inte av dethär kommer allt gå åt helvete”, tänkte jag för mig själv. ”Dethär är prövningen om min egen lycka”, ”Bryter jag dethär löftet bryts allt jag kämpar för. PLANEN ffs”. Men jag bröt. Jag klarade det inte. Det var tillbud på lösgodis och jag köpte för 14 kr… åt upp halva men var så sur på mig själv att jag fick för mig att jag mådde illa och slängde bort andra halvan.
Nej. Inte ens det gjorde jag. Jag väntade tills efter grillningen och åt upp resten då istället.

Fan! Det kan tyckas lite kul sådär, klantiga jag som aldrig lär mig, men shit! Jag är så jävla besviken på mig själv! EN jävla grej!!

Egentligen hade det varit klokast att skaffa sig ett stillasittande jobb så man slapp äta så jävla mycket för att inte gå under. Jag är alltid hungrig!

Det finns en skitsnygg lätt cp-skadad kille här som brukar åka min buss ibland. Jag trodde jag var fördomsfull men han är verkligen så jävla het! Runt 18 kanske, så där dog väl den drömmen. Men kul att veta att man är en såndär öppen och härlig människa som inte ser skillnad på folk. toppen.

Dagens sanning från min iPod: Gitarr-refrängen i Nationalteaterns "Rövarkungens ö". Sådär lite diffust...

Lyckliga jag?

Jag såg ett program om tid på 2an igår. Svenska 2an jojominsann. En föråldrad pop-nörd slash entusiastisk vetenskapsman satt på en strand, körde bil och stod i laboratorium och pratade om vad tid egentligen var och såntdär. Jag som i princip jämt tänker på just vad tid egentligen kan vara tyckte det var skitintressant! De tog upp atomur och ljusår och såntdär men det coolaste var en bild på en stjärnhimmel de visade där alla stjärnor typ egentligen skiljde sig från varann med flera miljoner år. Bilden föreställde alltså en stjärna som den såg ut för säg 3 miljoner år sedan och samtidigt en annan stjärna som den såg ut för 230 miljoner år sedan. Och som den entusiastiska vetenskapsmannen påpekade: det man skulle vilja fråga är ”hur ser stjärnorna ut nu då?” men det är liksom inte en riktig fråga i sammanhanget.
Lite pratade de också om det som jag går och grubblar över: om tiden kan vara relativ. Einstein hade tydligen en teori om att man kunde böja tiden, att den gick snabbare eller långsammare ibland, på vissa platser i universum. Och tiden går långsammare i solen, visste ni det??

Så slutsatsen blir alltså: tur att jag inte jobbar på coop-obs i SOLEN!! Lyckliga jag.

ÅÅåååÅh! Är frustrerad över jag vet inte vad. Rumskamrater som inte städar, tiden som inte går fortare, mig själv som inte kan skärpa mig! Fokuset och perspektivet far och flyger huller om buller hela tiden. Jag är som den lilla killen i Snobben som är så jävla snutsig att han typ dräller skit omkring sig, vet ni vem jag menar? (varför gör han det? Vad är meningen?) Fast jag dräller känslor och tankar, inte smuts.

På tal om smuts gick jag och tänkte på personlig hygien idag. Det finns en gammalt par här som ofta handlar i min butik. De är kanske 70, kvinnan sitter i rullstol, fett hår i en tofs under upplösning, benrangel, lusekofta och sakta sakta rullar hon sig själv upp och ner i gångarna på jakt efter dagens kvällsmat. 3 meter bakom vacklar mannen: långt stripigt hår och skägg, nästan likadan lusekofta och nästan lika mager. Ibland stannar de och typ stirrar på något ett tag. Jag hör inte att de pratar med varann men säkert har de redan sagt tillräckligt genom årens lopp och nu gått över till grymtningar och handviftanden. Enklare så. Hur som: Båda (eller kanske bara den ena eller andra, omöjligt att avgöra) luktar väldigt vidrigt. Ni vet såndär lukt man känner igen, som alla hamnat brevid på tunnelbanan någon gång. En obeskrivbar blandning av gammal öl, otvättade kläder, svettiga armhålor som torkat, svettats på nytt, tänder med beläggning man kan skrapa av med nageln… när allt bara gått överstyr och flytit ihop. De har blivit ett med kläderna de har på sig, smutsen under naglarna.
Jag kom då på att jag inte tror det finns något tydligare tecken på missär och misslyckande än just människor som luktar illa. För oavsett vad orsaken är är den väldigt sorglig. Tragisk uppfostran, depression, bostadslöshet… Och finns där ingen orsak, personen i fråga har bara dålig tvål eller dendär sjukdomen som gör att man luktar svett jag hörde talas om i en film nån gång så betyder det ändå total tragik, för som illaluktande människa i vårt moderna samhälle är man avskydd och misstrodd, socialt stämplad och dömd till en livslögn. Du kan vara hur ulligt gullig som helst men dina vänner kommer ändå snacka om hur jävla illa du luktar bakom ryggen på dig. Du kommer aldrig få veta någonting men människor skyr dig, människor rynkar på näsan åt dig. Som att gå med en ”säg hej till mongot”-lapp på ryggen hela livet utan att veta om det.

Det är underligt hur mycket annat är socialt accepterat, men just dofter så känsligt. Kanske för att det är så svårt att tänka bort och en illaluktande doft kan liksom inte bli annat än motbjudande.

Trist om jag gått runt och luktat skit sen jag var 14 och folk läser dethär inlägget och ba: haha, den som sa det va det. Ska nog gå och ta en dusch.

Dagens sanning från min iPod: The tide is high but I’m holding on

en eller annan dag

Igår åt jag grillad älg skjuten av min norrländske rumskompis Fredrik, drack världens godaste rödvin från Chile och tittade på Robinson. Vilken påsk, vilken påsk.

Annars har jag verkligen inte velat vara här denhär veckan. Rabblar ”4 månader 1 vecka.. 4 månader 1 vecka” i huvudet minst 2 ggr i timmen. Gör inköpslistor, budgetlistor, packlistor (med tillhörande match-listor… vilka kläder som kan kombineras med andra för mesta möjliga utbyte), attlängtatill-listor, attgörainnanresan-listor. Spenderar återstående delen av min lediga tid ömsom oroa mig för att det är så otroligt onyttigt att drömma så mycket, ömsom irritera mig på att jag oroar mig för att något är ”destruktivt” som faktiskt känns rätt bra.

Frivillig ensamhet javisst.. men just nu är det jävligt tvunget?

När bilen med Peter, Carl, Isak och Samuel rullade ut och försvann längs vägen bort från Hessa stod jag ensam kvar och visste liksom inte till mig. Med dem försvann mitt fokus, den har saknats hela veckan nu. Påsk. Ledig 4 dagar med paus på lördag för norrmän gillar påsken. De köper abnorma mängder mat dagarna innan ledigheten. Abnorma. Så jobbet är stressigt och dagarna går fort men något fattas mig ändå. Planen ska följas och den kommer att följas men åh vad jag inte hittade en anledning att inte bara följa med hem i söndags. Vårberg… med allt vad det innebär. Men livet ska väl vara såhär… svårt ibland, liksom.

Och idag åkte Jeppe med nattbussen mot Norrköping. Och M&M flyttar ut och hem och syns aldrig mer. En ny era, tänker jag lite småtöntigt sådär och tittar melankoliskt ut över de nu ej längre snötäkta bergen. Ofrivillig ensamhet, måste hitta nya vänner, men hur?

Ett påskpaket väntade på mig i köket när jag kom hem efter att ha vinkat efter Jesper och jag blev nästan löjligt rörd :). De är bra, mina föräldrar… och bror med. Och imorrn är jag bjuden på två fester! En norsk och en svensk. Och idag köpte jag gravad lax jag ska äta till påskmiddag! Eller lunch imorrn om jag inte kan hålla mig.

Och visst vet jag vart jag ska fokusera, det är bara svårt att inte zooma in annat ibland också (och kanske är det bara nyttigt?). Picture this, a day in september. Som Debbie Harry nästan sjöng…

Det lyser i Ålesund

Jo,ja, jo.. Men ibland blir livet liksom enklare om man inte skriver. Det flyter mer då, vardagen blir vardag och det är ibland skönt att inte vistas i dendär… intensiva verkligheten av skrivna tankar? Blir ibland superdeppig bara av att skriva vad jag gjort idag. De skrivna orden blir aldrig desamma som allt som finns i huvudet, de ser fåniga och fel ut, tagna ur sitt sammanhang. Vad jag flummar…

Har försökt tänka ut ett riktigt smart inlägg om Norge vs. Sverige. Den skulle heta ”Det paralella universum som är Norge” och handla om hur allt är precis exakt likadant här, precis allt utom några få störda detaljer! Det är svårt att förmedla den känslan bara, tror det inte går men jag kan göra ett försök:

Alla ser exakt likadana ut som folk i Sverige. Samma mode, samma frisyrer, samma timida vänlighet och jantelag. Samma program på tv! Lyxfällan blir Luksusfellen, Sjukhuset blir Sykehuset. Till och med ica-reklamen har de! Fast med ett gäng mycket tristare typer.

Det är så underligt att befinna sig i ett annat land och så är det inte det, egentligen. Ett annat land, alltså. Språket: ett annat exempel. (och här ska jag inte ens låssas att jag faktiskt kan alla dethär gramatiska termerna. Ja, jag googlade, men bara så att ni skulle förstå bättre!) Att alla ord mittemellan är hur lätta som helst att förstå: jag, du, och, att, till, då… Uppbyggnaden, tonfallet, allt är ju precis som svenskan. Men orden är inte desamma! Det är som när man var 10 år och ville hitta på ett hemligt språk och bara hittade på nya ord för alla substantiv, adjektiv, verb och adverb. Det blir så komiskt! Varför har det blivit så?! Att våra vanligaste ord: roligt, kul, vackert, tråkigt, inte har orkat leta sig hit.. eller tvärtom.

En annan grej: Interjektioner. Usch! Fan! Oj!
Man tror det är lätt att kommunicera bara det går att förstå helheten och visst, det funkar ju. Men det är enormt underligt att just alla de orden man använder mest i vardagen med folk man inte känner så väl, typ: ”Ursäkta! Jävlar! Ojdå! Det är lugnt! Tja! Läget?” Inte gäller längre.

Jag vet inte hur jag ska skriva det, men jag slås hela tiden av det galna i det. Som att vakna i Stockholm en dag och så har typ alla ö blivit ø och roligt betyder tråkigt.. i övrigt är allt precis som vanligt. Surrealistiskt… men alldeles alldeles sant i Ålesund.

Jobbet går bra, i övrigt! Sökte tjänsten på Frukt och grönt som visade sig vara en tjänst i Ferskvaror istället. ”Det gör ingenting”, sa chefen som har en skrämmande tro på mig jag över huvud taget inte förstår med tanke på att jag missuppfattar allt han säger och inte har en aning om vad dampemörr är för något (jo, nu vet jag iofs). Jag drar truck och lyfter kartonger 8 h om dan, 6 dar i veckan. Det är tungt men jag känner hur jag blir starkare och den känslan är nice som fan! Har börjar smida planer med Anders, Linus och Malin om resor i höst och allt drar liksom ihop sig. Kan inte förstå hur allt bara blivit precis som jag tänkt mig. Våren, jobbet, vännerna, livet… allt ser så underbart ljust ut. Förlåt men… jag är nog jävligt lycklig just nu..! 8,7.. minst!

små tankar

Malin! Nu har vi varit hemma från Asien lika länge som vi var där… Det känns totalt omöjligt. Men tiden är relativ… det kunde lika gärna ha varit igår och tiden där lika gärna en evighet. Det känns bra att tänka så, inte vilka månader som helst!

Igår tog chefen mig åt sidan och sa att han ville att jag skulle söka en vikarietjänst på frukt o grönt. Han ville inte att jag skulle säga att han bett mig, men ”snälla” sa han, du vore perfekt. Mer jobb och uppskattning, kan inte bli bättre. Vill verkligen bara jobba! Såfort jag är ledig en dag känns allt så otillfredsställande, som om livet i nutid inte är värt något.. Lite så är det ju – jag är här för att vänta på en annan tid. Även om jag aldrig kunnat drömma om att vara såhär tillfreds med livet här. Jag är tillfreds men jävligt otålig… typ. Nej. Exakt.

Kaa? Kaa si du?

Fy faaan vad folk snackar goja här! Bokstavligt talat, till och med (Kaaa-kaaa). Jag vill spy.. ibland. Resterande tiden är jag ljublande glad! Har bara suttit i kassan hittills, därav språk-ångesten. Men det är kul, trots allt. Och det kommer ju inte dröja länge innan jag faktiskt förstår denhär underliga dialekten. Redan nu vet jag ju till exempel att purre betyder purjolök, att banan INTE heter guleböj på norska och att kvitto heter KVITERING. Superduper!

Jag har snygga rutiga kläder, en cool namnskylt det står kasse på och en massa PLU-koder som surrar i huvudet (banan5730apelsin5712päron5782grovbulle1250färskakryddor5546...). Kan snart tävla med Peter.... inte! Men ändå, hihi. Jag tjänar i alla fall bättre!! :D

Ser fram emot alla besök också! Peter o co. först och sen mamsi och papsi! Nu när Anton och snart kanske också Jesper flyger sin kos till Gol för att packa hamburgare kommer det bli lite ensamt med bara mina mongo-M till kollektivkamrater som sällskap, suck. Fattar inte att hamburgepackning kan vara skojigare än sopletning? Snart dyker lite nytt folk upp i kollektivet också, i alla fall. Hoppas de är trevliga. Hoppas de har namn som börjar på M. Det har de inte. Men det vore kul... Några dagar bodde det en norsk gutt i ett av rummen men han skrev kryptiska meddelanden på dörren (mikkel och blåhoran marit och såntdär...), frågade ut Martin och Marcus om deras småsyskon, var en smula paranoid och fick spontana utbrott inne på sitt rum då han sparkade i väggarna och uttryckte sitt hat för polisen... oklart varför. Thomas kom upp med ett knogjärn och löste situationen. Nu har norrmannen flyttat. Tror jag. Jag vågar inte titta efter. Men han är säkert trevlig, egentligen.

Sådär ja!

Idag hade jag en såndär dag då allting bara… händer!

Coop Obs! i Moa, ungefär en halvtimmes bussfärd från Ålesund centrum, är världens största affär (jag lovar). Där säljs allt från disktrasor till datorer och träningscyklar, tillbaks till smågodis och blomlådor och en sväng förbi underkläder, vattenmeloner, gräddfil och ja, ni fattar…

Jag hade, trodde jag, fått en intervju där klockan 19 igår kväll. Hurra, tänker jag, vilket roligt ställe att jobba på och går med glada skutt in till informationen , berättar vad jag gör där och att jag ska prata med Ronny. När jag fick samtalet om intervju hade jag som vanligt inte hört ett skvatt,(jaelusekoftasnakkelittedritjaedåe) förutom tiden, adressen (StorMoa Köpcentrum. Lite diffust, hallå!) och något jag uppfattade som coop. Mannen i informationen ringer denne Ronny (jag hade kollat upp att han hette så genom att läsa annonsen igen i efterhand. Tänkte: ”joo men så kanske han sa i telefon…?”)
Ronny: ”är du sikker på att det hva mei du snakke med?
Jag: ”Eh… nä om du inte är säker är jag nog inte säker…”
Ronny: ”Jaha.. ja jag hade ju iofs tänkt ringa dig imorrn… så du kanske kan komma tillbaks vid halv 3 imorrn för en intervju istället?”

Ja… Lite pinigt!
Men idag klockan halv 3 stog jag åter framme vid informationen, sa ”nu är jag här igen!” och fick min intervju med Ronny till slut. 10 minuter senare går jag ut, sprickfärdig av lycka och ett heltidsjobb rikare! Hurra hurra hurra för mig!! Underbart sa de om att jag ville jobba MYCKET i 6 månaders tid, underbart sa de om att jag kunde jobba helg, hade kassavana, var ”starkare än jag såg ut”, kunde jobba i sommar och att jag hade vågat mig hit till Norge alldeles själv!
”Du verkar ju vara en väldigt positiv människa” skrattade kvinnan som satt brevid.
”Ja, jag är väldigt jobbsugen!” sa jag och hoppades att desperationen inte skulle lysa igenom!

Satt på bussen, lyssnade på "Break My Stride" med Matthew Wilder (sjuukt bra pepplåt!!) och var på vippen att skrika rätt ut av magpirr och lycka. Då var det bra att få ett samtal från en Anders jag kunde skrika åt istället! Han vet sina entréer, den mannen!

Lite senare ringde de från Dolly Dimples också, det stället dit jag EGENTLIGEN skulle på intervju igårkväll. Jag hittade till slut (två lokaler bort), efter ett jobbigt förvirrat samtal där jag lite odiskret var tvungen att fråga vad "företaget hette... nu igen." Tydligen hade de sett igenom misstaget för de ville också ha mig! Men två heltidsjobb, en butik och en restaurang, kändes en smula överdrivet, så jag sa nej tack och lycka till… lite snopet… men kul…!

Efter alla dessa snöpulsande dagar är kampen över… jobbet i hamn, säkerheten säkrad… nu ska jag slita som ett djur i ett halvår bara. Lätt som en plätt! Tjoho!

Ofattbart okontrollerbart, man borde balla ur?

Det skrämmer mig som fan hur alla människor upplever allting olika. Diskussioner, blickar, händelser. Vad säger det om världen? Att ingenting egentligen går att kontrollera? Man kan försöka styra en händelse dit man vill och man kan tycka sig ha lyckats, men egentligen är händelsen en helt annan i någon annans ögon. JAG är en helt annan i alla andras ögon, så också alla jag mött och hört talas om. Att sträva efter, ja, kontroll, perfektion, i mänskliga kontakter och sociala händelser är alltså totalt misslyckat. Man ska istället sträva efter en egen tillfredsställelse och respektera att de andra gör detsamma. Acceptera att världen finns i 10 biljarder former, acceptera att jag själv finns i.. säg.. 4000 former, mer eller mindre tydliga.

Perspektivet… att det ska vara så jävla svårt att hålla vid liv!

I övrigt: snön smälter i rasande fart men i lördags fann jag nya vänner att sitta i snöfotöljer, dricka vin och se på stjärnorna med. Sen gick vi ut och dansade och letade i soptunnor. Bageriet tycker jag tjatar, fabriker utanför Ålesund känns lockande och hoppet.. ja, det finns. Vill rista in det på armen för säkerhets skull men det blir ett senare projekt. 2 veckor.. dosa dosa, som Soili brukar säga. :)

Flyt? Nej, men jag är rätt duktig på att hålla andan

Tredje dagen av aktivt jobbsökande (förundras över det ordet… Hur är man icke aktiv jobbsökande?) Vaknade inatt med smärtsam träningsverk i benen, sådant man bara får efter att ha pulsat runt i halvmeterhög snö i 7 timmar. I tungt snöfall och stark vind, skall tilläggas. Både igår och idag har gud skickat ondskefullt väder, till alla Ålesundsbors stora förtret. Jag ser ut som en vandrande snöboll efter några kilometer i snöyran, inte konstigt att folk inte har plats för mig…

På bemanningsföretagen säger de att jobben är påväg, fiskesäsongen på gång, snart… snart. ”men jag vill ha jobb NU!?” vill jag skrika, fast gör det inte. Pengarna sinar, dessutom vill jag dricka vin. Men jag vet, jag får skylla mig själv och ta priset för att jag är galen.

Är jag galen? Är det galet att självmant komma hit, pulsa i snö 8 timmar om dagen, släpandes en jättelik bag fylld med cvn, tycka det är helt okej? Visst: ångesten ångesten, längtan längtan, ensamheten ensamheten… men för det mesta: Helt okej. Skrattar för mig själv när jag för 10e gången halkar till på gågatan, kan inte låta bli att le åt den fina utsikten från 618-bussen och går och lägger mig skapligt nöjd, trots allt. Arbetslös. Men nöjd.

Än så länge…

inget blodmos? nej? bra.

Jaharru… fasligt lång tid sen jag skrev här. Gav upp när pretto-känslan inte gick att svälja längre. Och så är jag här igen... Fast med ett annat liv. Alltså:

Folk är så jävla snälla här, jag blir alldeles rörd! Och så börjar jag nästan förstå vad de säger, hurra hurra.
Jag TROR att det finns jobb att få. Jag bor med tre trevliga karlar från Sverige i ett stort vitt hus med utsikt över vattnet och staden. Jag har det minsta rummet: 10 kvadratmeter, en liten liten säng, en liten liten röd soffa, en liten liten matta, två hyllor och en underlig tvbänk vars ena kant blivit skrivbord. Vi delar ett litet litet kök, badrum och oppholdsrom. Två av pojkarna har fullt upp med jobb, de kom för två veckor sedan. Den andra kom ensam i söndags och är på samma nivå som jag ungefär. Anpassningsstadiet… typ. Visst att jobbet de andra fått är mansgöra omöjligt för mig att utföra men helt hopplöst är det ju inte. Finns det lossningsjobb finns det fisk att rensa, ju! Eller??!
Under oss svenskar bor en norsk familj. En son som spelar Amy Diamond på gitarr om dagarna, en fru som är dagisfröken och en man som har tusen projekt men just nu verkar vara sjukskriven… Något med armen? Innan oss bodde det Polacker, Turkar eller Ryssar i rummen, men de smutsade ner de nymålade köksluckorna och sånt tycker mannen inte om!
Tre katter bor här också. ”Tycker du om katter?” undrade mannen hoppfullt och klart jag gjorde det, kände inte för att krångla det första jag gjorde kl. 8 på morgonen, efter en sömnlös (men mysig, åh Malin vad det är härligt!) natt på bussen från Oslo, när han precis hämtat upp mig från busstationen. Men de håller sig mest ute så det verkar vara lugnt med allergin. Vet inte vad jag hade gjort annars!
Va mer då… Är så jävla glad att vara här. Allt är finare än finast. Kom på att Ålesund påminner om Geneve idag. Carouge med alla gatstensbackar och så snötäckta berg vart man än vrider huvudet. Jag tycker om berg, kom jag på också. Man får liksom ett bredare perspektiv av att se mer yta av världen samtidigt… Berg och vatten gillar jag. Och vatten finns det också gott om i Ålesund…
Synd om fisken annars ju.
Jag går runt och är sådär lycklig i hjärtat som man kan bli efter för mycket kaffe! Fixar med grejer: Norskt kontantkort till mobilen (+4793677040), billigast möjliga mat, busskort, bankkort (tog hela dan idag och ändå får jag det inte förrän nästa vecka! Fast folk var så snälla så det gjorde ingenting)… Är så sprickfärdigt nöjd och glad att jag verkligen vet att jag kommer sprängas i små små slamsor av blodmos om något falerar. Jobb till exempel. Allt har hittills gått precis enligt PLANEN… Men det finns inte på kartan att inte få jobb, det skulle inte gå då… Svårt får det fanemej vara, det klarar jag av. Och omöjligt är det inte… Nej, jag fortsätter vara glad! ”Det harr aer li-vet”, som en pojke från Kanada en gång skrev ner i en blå skrivbok i Phnom Penh!
Nu ska jag söka jobb, sluta skriva skit. Fast det ju var mamma som SA! Nöjd nu? Fan, du sinkar mig! Fy…