Kaa? Kaa si du?

Fy faaan vad folk snackar goja här! Bokstavligt talat, till och med (Kaaa-kaaa). Jag vill spy.. ibland. Resterande tiden är jag ljublande glad! Har bara suttit i kassan hittills, därav språk-ångesten. Men det är kul, trots allt. Och det kommer ju inte dröja länge innan jag faktiskt förstår denhär underliga dialekten. Redan nu vet jag ju till exempel att purre betyder purjolök, att banan INTE heter guleböj på norska och att kvitto heter KVITERING. Superduper!

Jag har snygga rutiga kläder, en cool namnskylt det står kasse på och en massa PLU-koder som surrar i huvudet (banan5730apelsin5712päron5782grovbulle1250färskakryddor5546...). Kan snart tävla med Peter.... inte! Men ändå, hihi. Jag tjänar i alla fall bättre!! :D

Ser fram emot alla besök också! Peter o co. först och sen mamsi och papsi! Nu när Anton och snart kanske också Jesper flyger sin kos till Gol för att packa hamburgare kommer det bli lite ensamt med bara mina mongo-M till kollektivkamrater som sällskap, suck. Fattar inte att hamburgepackning kan vara skojigare än sopletning? Snart dyker lite nytt folk upp i kollektivet också, i alla fall. Hoppas de är trevliga. Hoppas de har namn som börjar på M. Det har de inte. Men det vore kul... Några dagar bodde det en norsk gutt i ett av rummen men han skrev kryptiska meddelanden på dörren (mikkel och blåhoran marit och såntdär...), frågade ut Martin och Marcus om deras småsyskon, var en smula paranoid och fick spontana utbrott inne på sitt rum då han sparkade i väggarna och uttryckte sitt hat för polisen... oklart varför. Thomas kom upp med ett knogjärn och löste situationen. Nu har norrmannen flyttat. Tror jag. Jag vågar inte titta efter. Men han är säkert trevlig, egentligen.

Sådär ja!

Idag hade jag en såndär dag då allting bara… händer!

Coop Obs! i Moa, ungefär en halvtimmes bussfärd från Ålesund centrum, är världens största affär (jag lovar). Där säljs allt från disktrasor till datorer och träningscyklar, tillbaks till smågodis och blomlådor och en sväng förbi underkläder, vattenmeloner, gräddfil och ja, ni fattar…

Jag hade, trodde jag, fått en intervju där klockan 19 igår kväll. Hurra, tänker jag, vilket roligt ställe att jobba på och går med glada skutt in till informationen , berättar vad jag gör där och att jag ska prata med Ronny. När jag fick samtalet om intervju hade jag som vanligt inte hört ett skvatt,(jaelusekoftasnakkelittedritjaedåe) förutom tiden, adressen (StorMoa Köpcentrum. Lite diffust, hallå!) och något jag uppfattade som coop. Mannen i informationen ringer denne Ronny (jag hade kollat upp att han hette så genom att läsa annonsen igen i efterhand. Tänkte: ”joo men så kanske han sa i telefon…?”)
Ronny: ”är du sikker på att det hva mei du snakke med?
Jag: ”Eh… nä om du inte är säker är jag nog inte säker…”
Ronny: ”Jaha.. ja jag hade ju iofs tänkt ringa dig imorrn… så du kanske kan komma tillbaks vid halv 3 imorrn för en intervju istället?”

Ja… Lite pinigt!
Men idag klockan halv 3 stog jag åter framme vid informationen, sa ”nu är jag här igen!” och fick min intervju med Ronny till slut. 10 minuter senare går jag ut, sprickfärdig av lycka och ett heltidsjobb rikare! Hurra hurra hurra för mig!! Underbart sa de om att jag ville jobba MYCKET i 6 månaders tid, underbart sa de om att jag kunde jobba helg, hade kassavana, var ”starkare än jag såg ut”, kunde jobba i sommar och att jag hade vågat mig hit till Norge alldeles själv!
”Du verkar ju vara en väldigt positiv människa” skrattade kvinnan som satt brevid.
”Ja, jag är väldigt jobbsugen!” sa jag och hoppades att desperationen inte skulle lysa igenom!

Satt på bussen, lyssnade på "Break My Stride" med Matthew Wilder (sjuukt bra pepplåt!!) och var på vippen att skrika rätt ut av magpirr och lycka. Då var det bra att få ett samtal från en Anders jag kunde skrika åt istället! Han vet sina entréer, den mannen!

Lite senare ringde de från Dolly Dimples också, det stället dit jag EGENTLIGEN skulle på intervju igårkväll. Jag hittade till slut (två lokaler bort), efter ett jobbigt förvirrat samtal där jag lite odiskret var tvungen att fråga vad "företaget hette... nu igen." Tydligen hade de sett igenom misstaget för de ville också ha mig! Men två heltidsjobb, en butik och en restaurang, kändes en smula överdrivet, så jag sa nej tack och lycka till… lite snopet… men kul…!

Efter alla dessa snöpulsande dagar är kampen över… jobbet i hamn, säkerheten säkrad… nu ska jag slita som ett djur i ett halvår bara. Lätt som en plätt! Tjoho!

Ofattbart okontrollerbart, man borde balla ur?

Det skrämmer mig som fan hur alla människor upplever allting olika. Diskussioner, blickar, händelser. Vad säger det om världen? Att ingenting egentligen går att kontrollera? Man kan försöka styra en händelse dit man vill och man kan tycka sig ha lyckats, men egentligen är händelsen en helt annan i någon annans ögon. JAG är en helt annan i alla andras ögon, så också alla jag mött och hört talas om. Att sträva efter, ja, kontroll, perfektion, i mänskliga kontakter och sociala händelser är alltså totalt misslyckat. Man ska istället sträva efter en egen tillfredsställelse och respektera att de andra gör detsamma. Acceptera att världen finns i 10 biljarder former, acceptera att jag själv finns i.. säg.. 4000 former, mer eller mindre tydliga.

Perspektivet… att det ska vara så jävla svårt att hålla vid liv!

I övrigt: snön smälter i rasande fart men i lördags fann jag nya vänner att sitta i snöfotöljer, dricka vin och se på stjärnorna med. Sen gick vi ut och dansade och letade i soptunnor. Bageriet tycker jag tjatar, fabriker utanför Ålesund känns lockande och hoppet.. ja, det finns. Vill rista in det på armen för säkerhets skull men det blir ett senare projekt. 2 veckor.. dosa dosa, som Soili brukar säga. :)

Flyt? Nej, men jag är rätt duktig på att hålla andan

Tredje dagen av aktivt jobbsökande (förundras över det ordet… Hur är man icke aktiv jobbsökande?) Vaknade inatt med smärtsam träningsverk i benen, sådant man bara får efter att ha pulsat runt i halvmeterhög snö i 7 timmar. I tungt snöfall och stark vind, skall tilläggas. Både igår och idag har gud skickat ondskefullt väder, till alla Ålesundsbors stora förtret. Jag ser ut som en vandrande snöboll efter några kilometer i snöyran, inte konstigt att folk inte har plats för mig…

På bemanningsföretagen säger de att jobben är påväg, fiskesäsongen på gång, snart… snart. ”men jag vill ha jobb NU!?” vill jag skrika, fast gör det inte. Pengarna sinar, dessutom vill jag dricka vin. Men jag vet, jag får skylla mig själv och ta priset för att jag är galen.

Är jag galen? Är det galet att självmant komma hit, pulsa i snö 8 timmar om dagen, släpandes en jättelik bag fylld med cvn, tycka det är helt okej? Visst: ångesten ångesten, längtan längtan, ensamheten ensamheten… men för det mesta: Helt okej. Skrattar för mig själv när jag för 10e gången halkar till på gågatan, kan inte låta bli att le åt den fina utsikten från 618-bussen och går och lägger mig skapligt nöjd, trots allt. Arbetslös. Men nöjd.

Än så länge…

inget blodmos? nej? bra.

Jaharru… fasligt lång tid sen jag skrev här. Gav upp när pretto-känslan inte gick att svälja längre. Och så är jag här igen... Fast med ett annat liv. Alltså:

Folk är så jävla snälla här, jag blir alldeles rörd! Och så börjar jag nästan förstå vad de säger, hurra hurra.
Jag TROR att det finns jobb att få. Jag bor med tre trevliga karlar från Sverige i ett stort vitt hus med utsikt över vattnet och staden. Jag har det minsta rummet: 10 kvadratmeter, en liten liten säng, en liten liten röd soffa, en liten liten matta, två hyllor och en underlig tvbänk vars ena kant blivit skrivbord. Vi delar ett litet litet kök, badrum och oppholdsrom. Två av pojkarna har fullt upp med jobb, de kom för två veckor sedan. Den andra kom ensam i söndags och är på samma nivå som jag ungefär. Anpassningsstadiet… typ. Visst att jobbet de andra fått är mansgöra omöjligt för mig att utföra men helt hopplöst är det ju inte. Finns det lossningsjobb finns det fisk att rensa, ju! Eller??!
Under oss svenskar bor en norsk familj. En son som spelar Amy Diamond på gitarr om dagarna, en fru som är dagisfröken och en man som har tusen projekt men just nu verkar vara sjukskriven… Något med armen? Innan oss bodde det Polacker, Turkar eller Ryssar i rummen, men de smutsade ner de nymålade köksluckorna och sånt tycker mannen inte om!
Tre katter bor här också. ”Tycker du om katter?” undrade mannen hoppfullt och klart jag gjorde det, kände inte för att krångla det första jag gjorde kl. 8 på morgonen, efter en sömnlös (men mysig, åh Malin vad det är härligt!) natt på bussen från Oslo, när han precis hämtat upp mig från busstationen. Men de håller sig mest ute så det verkar vara lugnt med allergin. Vet inte vad jag hade gjort annars!
Va mer då… Är så jävla glad att vara här. Allt är finare än finast. Kom på att Ålesund påminner om Geneve idag. Carouge med alla gatstensbackar och så snötäckta berg vart man än vrider huvudet. Jag tycker om berg, kom jag på också. Man får liksom ett bredare perspektiv av att se mer yta av världen samtidigt… Berg och vatten gillar jag. Och vatten finns det också gott om i Ålesund…
Synd om fisken annars ju.
Jag går runt och är sådär lycklig i hjärtat som man kan bli efter för mycket kaffe! Fixar med grejer: Norskt kontantkort till mobilen (+4793677040), billigast möjliga mat, busskort, bankkort (tog hela dan idag och ändå får jag det inte förrän nästa vecka! Fast folk var så snälla så det gjorde ingenting)… Är så sprickfärdigt nöjd och glad att jag verkligen vet att jag kommer sprängas i små små slamsor av blodmos om något falerar. Jobb till exempel. Allt har hittills gått precis enligt PLANEN… Men det finns inte på kartan att inte få jobb, det skulle inte gå då… Svårt får det fanemej vara, det klarar jag av. Och omöjligt är det inte… Nej, jag fortsätter vara glad! ”Det harr aer li-vet”, som en pojke från Kanada en gång skrev ner i en blå skrivbok i Phnom Penh!
Nu ska jag söka jobb, sluta skriva skit. Fast det ju var mamma som SA! Nöjd nu? Fan, du sinkar mig! Fy…