Sådär ja!

Idag hade jag en såndär dag då allting bara… händer!

Coop Obs! i Moa, ungefär en halvtimmes bussfärd från Ålesund centrum, är världens största affär (jag lovar). Där säljs allt från disktrasor till datorer och träningscyklar, tillbaks till smågodis och blomlådor och en sväng förbi underkläder, vattenmeloner, gräddfil och ja, ni fattar…

Jag hade, trodde jag, fått en intervju där klockan 19 igår kväll. Hurra, tänker jag, vilket roligt ställe att jobba på och går med glada skutt in till informationen , berättar vad jag gör där och att jag ska prata med Ronny. När jag fick samtalet om intervju hade jag som vanligt inte hört ett skvatt,(jaelusekoftasnakkelittedritjaedåe) förutom tiden, adressen (StorMoa Köpcentrum. Lite diffust, hallå!) och något jag uppfattade som coop. Mannen i informationen ringer denne Ronny (jag hade kollat upp att han hette så genom att läsa annonsen igen i efterhand. Tänkte: ”joo men så kanske han sa i telefon…?”)
Ronny: ”är du sikker på att det hva mei du snakke med?
Jag: ”Eh… nä om du inte är säker är jag nog inte säker…”
Ronny: ”Jaha.. ja jag hade ju iofs tänkt ringa dig imorrn… så du kanske kan komma tillbaks vid halv 3 imorrn för en intervju istället?”

Ja… Lite pinigt!
Men idag klockan halv 3 stog jag åter framme vid informationen, sa ”nu är jag här igen!” och fick min intervju med Ronny till slut. 10 minuter senare går jag ut, sprickfärdig av lycka och ett heltidsjobb rikare! Hurra hurra hurra för mig!! Underbart sa de om att jag ville jobba MYCKET i 6 månaders tid, underbart sa de om att jag kunde jobba helg, hade kassavana, var ”starkare än jag såg ut”, kunde jobba i sommar och att jag hade vågat mig hit till Norge alldeles själv!
”Du verkar ju vara en väldigt positiv människa” skrattade kvinnan som satt brevid.
”Ja, jag är väldigt jobbsugen!” sa jag och hoppades att desperationen inte skulle lysa igenom!

Satt på bussen, lyssnade på "Break My Stride" med Matthew Wilder (sjuukt bra pepplåt!!) och var på vippen att skrika rätt ut av magpirr och lycka. Då var det bra att få ett samtal från en Anders jag kunde skrika åt istället! Han vet sina entréer, den mannen!

Lite senare ringde de från Dolly Dimples också, det stället dit jag EGENTLIGEN skulle på intervju igårkväll. Jag hittade till slut (två lokaler bort), efter ett jobbigt förvirrat samtal där jag lite odiskret var tvungen att fråga vad "företaget hette... nu igen." Tydligen hade de sett igenom misstaget för de ville också ha mig! Men två heltidsjobb, en butik och en restaurang, kändes en smula överdrivet, så jag sa nej tack och lycka till… lite snopet… men kul…!

Efter alla dessa snöpulsande dagar är kampen över… jobbet i hamn, säkerheten säkrad… nu ska jag slita som ett djur i ett halvår bara. Lätt som en plätt! Tjoho!