Lyckliga jag?

Jag såg ett program om tid på 2an igår. Svenska 2an jojominsann. En föråldrad pop-nörd slash entusiastisk vetenskapsman satt på en strand, körde bil och stod i laboratorium och pratade om vad tid egentligen var och såntdär. Jag som i princip jämt tänker på just vad tid egentligen kan vara tyckte det var skitintressant! De tog upp atomur och ljusår och såntdär men det coolaste var en bild på en stjärnhimmel de visade där alla stjärnor typ egentligen skiljde sig från varann med flera miljoner år. Bilden föreställde alltså en stjärna som den såg ut för säg 3 miljoner år sedan och samtidigt en annan stjärna som den såg ut för 230 miljoner år sedan. Och som den entusiastiska vetenskapsmannen påpekade: det man skulle vilja fråga är ”hur ser stjärnorna ut nu då?” men det är liksom inte en riktig fråga i sammanhanget.
Lite pratade de också om det som jag går och grubblar över: om tiden kan vara relativ. Einstein hade tydligen en teori om att man kunde böja tiden, att den gick snabbare eller långsammare ibland, på vissa platser i universum. Och tiden går långsammare i solen, visste ni det??

Så slutsatsen blir alltså: tur att jag inte jobbar på coop-obs i SOLEN!! Lyckliga jag.

ÅÅåååÅh! Är frustrerad över jag vet inte vad. Rumskamrater som inte städar, tiden som inte går fortare, mig själv som inte kan skärpa mig! Fokuset och perspektivet far och flyger huller om buller hela tiden. Jag är som den lilla killen i Snobben som är så jävla snutsig att han typ dräller skit omkring sig, vet ni vem jag menar? (varför gör han det? Vad är meningen?) Fast jag dräller känslor och tankar, inte smuts.

På tal om smuts gick jag och tänkte på personlig hygien idag. Det finns en gammalt par här som ofta handlar i min butik. De är kanske 70, kvinnan sitter i rullstol, fett hår i en tofs under upplösning, benrangel, lusekofta och sakta sakta rullar hon sig själv upp och ner i gångarna på jakt efter dagens kvällsmat. 3 meter bakom vacklar mannen: långt stripigt hår och skägg, nästan likadan lusekofta och nästan lika mager. Ibland stannar de och typ stirrar på något ett tag. Jag hör inte att de pratar med varann men säkert har de redan sagt tillräckligt genom årens lopp och nu gått över till grymtningar och handviftanden. Enklare så. Hur som: Båda (eller kanske bara den ena eller andra, omöjligt att avgöra) luktar väldigt vidrigt. Ni vet såndär lukt man känner igen, som alla hamnat brevid på tunnelbanan någon gång. En obeskrivbar blandning av gammal öl, otvättade kläder, svettiga armhålor som torkat, svettats på nytt, tänder med beläggning man kan skrapa av med nageln… när allt bara gått överstyr och flytit ihop. De har blivit ett med kläderna de har på sig, smutsen under naglarna.
Jag kom då på att jag inte tror det finns något tydligare tecken på missär och misslyckande än just människor som luktar illa. För oavsett vad orsaken är är den väldigt sorglig. Tragisk uppfostran, depression, bostadslöshet… Och finns där ingen orsak, personen i fråga har bara dålig tvål eller dendär sjukdomen som gör att man luktar svett jag hörde talas om i en film nån gång så betyder det ändå total tragik, för som illaluktande människa i vårt moderna samhälle är man avskydd och misstrodd, socialt stämplad och dömd till en livslögn. Du kan vara hur ulligt gullig som helst men dina vänner kommer ändå snacka om hur jävla illa du luktar bakom ryggen på dig. Du kommer aldrig få veta någonting men människor skyr dig, människor rynkar på näsan åt dig. Som att gå med en ”säg hej till mongot”-lapp på ryggen hela livet utan att veta om det.

Det är underligt hur mycket annat är socialt accepterat, men just dofter så känsligt. Kanske för att det är så svårt att tänka bort och en illaluktande doft kan liksom inte bli annat än motbjudande.

Trist om jag gått runt och luktat skit sen jag var 14 och folk läser dethär inlägget och ba: haha, den som sa det va det. Ska nog gå och ta en dusch.

Dagens sanning från min iPod: The tide is high but I’m holding on

en eller annan dag

Igår åt jag grillad älg skjuten av min norrländske rumskompis Fredrik, drack världens godaste rödvin från Chile och tittade på Robinson. Vilken påsk, vilken påsk.

Annars har jag verkligen inte velat vara här denhär veckan. Rabblar ”4 månader 1 vecka.. 4 månader 1 vecka” i huvudet minst 2 ggr i timmen. Gör inköpslistor, budgetlistor, packlistor (med tillhörande match-listor… vilka kläder som kan kombineras med andra för mesta möjliga utbyte), attlängtatill-listor, attgörainnanresan-listor. Spenderar återstående delen av min lediga tid ömsom oroa mig för att det är så otroligt onyttigt att drömma så mycket, ömsom irritera mig på att jag oroar mig för att något är ”destruktivt” som faktiskt känns rätt bra.

Frivillig ensamhet javisst.. men just nu är det jävligt tvunget?

När bilen med Peter, Carl, Isak och Samuel rullade ut och försvann längs vägen bort från Hessa stod jag ensam kvar och visste liksom inte till mig. Med dem försvann mitt fokus, den har saknats hela veckan nu. Påsk. Ledig 4 dagar med paus på lördag för norrmän gillar påsken. De köper abnorma mängder mat dagarna innan ledigheten. Abnorma. Så jobbet är stressigt och dagarna går fort men något fattas mig ändå. Planen ska följas och den kommer att följas men åh vad jag inte hittade en anledning att inte bara följa med hem i söndags. Vårberg… med allt vad det innebär. Men livet ska väl vara såhär… svårt ibland, liksom.

Och idag åkte Jeppe med nattbussen mot Norrköping. Och M&M flyttar ut och hem och syns aldrig mer. En ny era, tänker jag lite småtöntigt sådär och tittar melankoliskt ut över de nu ej längre snötäkta bergen. Ofrivillig ensamhet, måste hitta nya vänner, men hur?

Ett påskpaket väntade på mig i köket när jag kom hem efter att ha vinkat efter Jesper och jag blev nästan löjligt rörd :). De är bra, mina föräldrar… och bror med. Och imorrn är jag bjuden på två fester! En norsk och en svensk. Och idag köpte jag gravad lax jag ska äta till påskmiddag! Eller lunch imorrn om jag inte kan hålla mig.

Och visst vet jag vart jag ska fokusera, det är bara svårt att inte zooma in annat ibland också (och kanske är det bara nyttigt?). Picture this, a day in september. Som Debbie Harry nästan sjöng…