Canary in a coalmine

ÅÅåååÅh! Är frustrerad över jag vet inte vad. Rumskamrater som inte städar, tiden som inte går fortare, mig själv som inte kan skärpa mig! Fokuset och perspektivet far och flyger huller om buller hela tiden. Jag är som den lilla killen i Snobben som är så jävla snutsig att han typ dräller skit omkring sig, vet ni vem jag menar? (varför gör han det? Vad är meningen?) Fast jag dräller känslor och tankar, inte smuts.

På tal om smuts gick jag och tänkte på personlig hygien idag. Det finns en gammalt par här som ofta handlar i min butik. De är kanske 70, kvinnan sitter i rullstol, fett hår i en tofs under upplösning, benrangel, lusekofta och sakta sakta rullar hon sig själv upp och ner i gångarna på jakt efter dagens kvällsmat. 3 meter bakom vacklar mannen: långt stripigt hår och skägg, nästan likadan lusekofta och nästan lika mager. Ibland stannar de och typ stirrar på något ett tag. Jag hör inte att de pratar med varann men säkert har de redan sagt tillräckligt genom årens lopp och nu gått över till grymtningar och handviftanden. Enklare så. Hur som: Båda (eller kanske bara den ena eller andra, omöjligt att avgöra) luktar väldigt vidrigt. Ni vet såndär lukt man känner igen, som alla hamnat brevid på tunnelbanan någon gång. En obeskrivbar blandning av gammal öl, otvättade kläder, svettiga armhålor som torkat, svettats på nytt, tänder med beläggning man kan skrapa av med nageln… när allt bara gått överstyr och flytit ihop. De har blivit ett med kläderna de har på sig, smutsen under naglarna.
Jag kom då på att jag inte tror det finns något tydligare tecken på missär och misslyckande än just människor som luktar illa. För oavsett vad orsaken är är den väldigt sorglig. Tragisk uppfostran, depression, bostadslöshet… Och finns där ingen orsak, personen i fråga har bara dålig tvål eller dendär sjukdomen som gör att man luktar svett jag hörde talas om i en film nån gång så betyder det ändå total tragik, för som illaluktande människa i vårt moderna samhälle är man avskydd och misstrodd, socialt stämplad och dömd till en livslögn. Du kan vara hur ulligt gullig som helst men dina vänner kommer ändå snacka om hur jävla illa du luktar bakom ryggen på dig. Du kommer aldrig få veta någonting men människor skyr dig, människor rynkar på näsan åt dig. Som att gå med en ”säg hej till mongot”-lapp på ryggen hela livet utan att veta om det.

Det är underligt hur mycket annat är socialt accepterat, men just dofter så känsligt. Kanske för att det är så svårt att tänka bort och en illaluktande doft kan liksom inte bli annat än motbjudande.

Trist om jag gått runt och luktat skit sen jag var 14 och folk läser dethär inlägget och ba: haha, den som sa det va det. Ska nog gå och ta en dusch.

Dagens sanning från min iPod: The tide is high but I’m holding on