Frivillig ensamhet javisst.. men just nu är det jävligt tvunget?

När bilen med Peter, Carl, Isak och Samuel rullade ut och försvann längs vägen bort från Hessa stod jag ensam kvar och visste liksom inte till mig. Med dem försvann mitt fokus, den har saknats hela veckan nu. Påsk. Ledig 4 dagar med paus på lördag för norrmän gillar påsken. De köper abnorma mängder mat dagarna innan ledigheten. Abnorma. Så jobbet är stressigt och dagarna går fort men något fattas mig ändå. Planen ska följas och den kommer att följas men åh vad jag inte hittade en anledning att inte bara följa med hem i söndags. Vårberg… med allt vad det innebär. Men livet ska väl vara såhär… svårt ibland, liksom.

Och idag åkte Jeppe med nattbussen mot Norrköping. Och M&M flyttar ut och hem och syns aldrig mer. En ny era, tänker jag lite småtöntigt sådär och tittar melankoliskt ut över de nu ej längre snötäkta bergen. Ofrivillig ensamhet, måste hitta nya vänner, men hur?

Ett påskpaket väntade på mig i köket när jag kom hem efter att ha vinkat efter Jesper och jag blev nästan löjligt rörd :). De är bra, mina föräldrar… och bror med. Och imorrn är jag bjuden på två fester! En norsk och en svensk. Och idag köpte jag gravad lax jag ska äta till påskmiddag! Eller lunch imorrn om jag inte kan hålla mig.

Och visst vet jag vart jag ska fokusera, det är bara svårt att inte zooma in annat ibland också (och kanske är det bara nyttigt?). Picture this, a day in september. Som Debbie Harry nästan sjöng…