Allt är förlorat?

Jag skrev ett manifeste i söndags. Där jag lovade mig själv att från och med nu bara äta godis på lördagskvällen. På lördagskvällarna är det robinson, veckans höjdpunkt. Då sitter jag och fredrik klistrade framför tvn. Och jag har ätit alldeles för mycket godis nu på senaste tiden. Jag fick nog. Alltså: ett manifeste.

Men vad gör jag? Igår skulle jag handla grillkol till kvällens tjäder- och älggrillning och vad gör jag? Jag köper godis igen. I 4 dagar gick jag och var stolt över mig själv. Jag hade bestämt mig! ”Klarar jag inte av dethär kommer allt gå åt helvete”, tänkte jag för mig själv. ”Dethär är prövningen om min egen lycka”, ”Bryter jag dethär löftet bryts allt jag kämpar för. PLANEN ffs”. Men jag bröt. Jag klarade det inte. Det var tillbud på lösgodis och jag köpte för 14 kr… åt upp halva men var så sur på mig själv att jag fick för mig att jag mådde illa och slängde bort andra halvan.
Nej. Inte ens det gjorde jag. Jag väntade tills efter grillningen och åt upp resten då istället.

Fan! Det kan tyckas lite kul sådär, klantiga jag som aldrig lär mig, men shit! Jag är så jävla besviken på mig själv! EN jävla grej!!

Egentligen hade det varit klokast att skaffa sig ett stillasittande jobb så man slapp äta så jävla mycket för att inte gå under. Jag är alltid hungrig!

Det finns en skitsnygg lätt cp-skadad kille här som brukar åka min buss ibland. Jag trodde jag var fördomsfull men han är verkligen så jävla het! Runt 18 kanske, så där dog väl den drömmen. Men kul att veta att man är en såndär öppen och härlig människa som inte ser skillnad på folk. toppen.

Dagens sanning från min iPod: Gitarr-refrängen i Nationalteaterns "Rövarkungens ö". Sådär lite diffust...