En sommardag i juni?

Helheten! Måste tänka i helheter! En försvinnande bra dag! Filosoferande, promenerande och solig. Läst i bok, skrivit en novell om huset där min gammelmormor och gammelmorfar bodde och suttit i en park och solat. Parken ska nog bli mitt ställe, lagom avskilt, lagom nära, helt öde fast fint och oblåsigt. Sen kom bulgaren jag bor med in i köket när jag stod och mätte vatten till mina kikärtor och bad mig inte vara så blyg när det gällde pengar till toapapper och då försvann mitt glada humör ner i ett svart mörkt hål av seg och klibbig ilska och sorg istället!! För det första var kommentaren totalt missplacerad, det fanns inget att säga till om. pengar finns i vår lilla burk och jag ska köpa imorrn och bara att det är JAG som ska hålla koll på pengarna är en irritation i sig!! För det andra: Det värsta jag vet är när folk kallar mig blyg. Det ABSOLUT värsta. Jag blir röd om kinderna jämt, vad det än är, när jag pratar, dricker, motionerar, det är bara så det är. Det hindrar mig inte längre, det får vara så, jag säger vad jag vill ändå, gör vad jag vill. Nu för tiden. Men jag blir så grymt nere när folk kommenterar det. Lever jag i en värld där jag ignorerar det vill jag att alla andra ska vara där också. Vad är meningen med att säga till mig att jag är röd om kinderna? ”oj, sorry, det ska jag genast ta bort”, eller? Va? VA??

ÅÅååh!! Klibbig sorg är jobbigt att simma i. Men novellen blev bra!

Dagens sanning från min i-pod: It’s a long time to be gone. Time just rolls on and on. Just hold on tight to your dream.

(nästan helt löjligt passande...)