Konsten att leva när man bara har en månad kvar

Det är ju såhär va… jag har inga svar. Man låter bli att tänka och vips så befinner man sig där man vill vara. I nutid och i framtid. I perspektivet. Samma princip som meditation, antar jag.
Oftast är jag egentligen inte säker på om det är nu i juli jag befinner mig eller om jag fortfarande går gata upp och gata ner i snöstorm, fortfarande kom för en vecka sedan, fortfarande tänker: hur kommer det bli?

Hur har det blivit?

Det är ju såhär va… Jag trivs. Dethär är inget liv: 10 kvm egen yta, dela allt det andra med två skämt till människor, 2000 i månaden till mat och nöjen, missuppfattningar missuppfattningar missuppfattningar. Va? Ka? Jaha du menar så… (eller bara: äh, skit samma, det var inget viktigt…)
Men ändå… jag trivs. Det går. Jag har vant mig. Jag har lärt mig. Jag är glad. Jag är stolt. Jag kommer gråta på nattbussen till oslo.

Och så detdär andra. Den otroliga lyckan som väntar (o en sådan knut i huvudet!). Varje dag i 5,5 månaders tid har jag kryssat för ännu en ruta och tänkt: det kommer en vacker dag… Och jag vet att fan, det låter ju helt vidrigt hemskt, men de dagarna som liksom enbart varit jobb och dendär ikryssningen och dendär längtan har såhär i efterhand inte alls varit vidriga utan bara väldigt lärorika. Bara väldigt bra, för mig.

Och när denhär sista månaden är över (och det är snart för det kommer gå fort för det har de senaste månaderna gjort för nu har jag börjat ha roligt på riktigt), när jag gråtit klart där på nattbussen: då kommer dendär känslan infinna sig. Den otroliga lyckan kanske är fel men den otroliga övervälmningen. Jag vet hur den känns för precis så var det på bussen hit. I februari. Den otroliga övervälmningen över allt som skulle komma. Alla människor som skulle mötas och alla tankar som skulle tänkas. All tid som skulle gå…

Det är ju såhär va… och djupare än så vet jag inte om jag orkar ta mig:
Snart är det slut. Snart börjar det.

Dagens sanning från min ipod:
All I wanna do is… (bang bang bang bang)
And… (ka-ching)