Lyckan i att nastan dö

Sa snabbt tiden har gatt. Snart en vecka kvar innan planet till usa lyfter fran Sydney. Sen sist jag skrev har vi bockat av Steve Erwins beromda Australian ZOO, lyxiga Surfers Paradise och nu steker vi i Byron Bay. Sista stoppet pa resan, hojdpunkten, enligt nästan varenda prick vi mott som rest at motsatt hall an vi... Jag haller med, Byron ar bra. Trangt, mysigt, varmt, vänligt. En bra blandning av australiensiska barnfamiljer i soffor pa uteserveringarna och fattiga backpackers som hanger pa trottoarkanten utanfor. Bra blandning av drinkar och goon.

90 % av alla backpackers är svenskar. Jag forstar inte. Hur de räcker till.

Vi hänger mest med 3 19-ariga män. Hemskt trevliga gossar. Tva fran Kanada och en fran Kungsängen. Vi blir brunare och brunare och pa kvällarna dansar vi tills fotterna värker. Att det bara är en vecka kvar hänger liksom som en trott sloja over allt det som är fantastiskt härligt vidunderligt. Vi längtar nog lite efter allt som ska komma ocksa. USA och Stockholm, denhär gangen känns tanken pa att komma hem till jul inte alls särskillt angestladdad.

Men till saken: GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Skrek jag. I 60 sekunder. Det och en hel radda andra lite fulare grejer.
Sahär var det: klockan 9 pa morgonen blev vi hämtade pa vart hostel av en svart limousin. Vilket mest var rätt tontigt och jag var lite for nervos for att hoppa och skutta av glädje. Sen väntade vi jättejättelänge och gick runt i selar och fick for oss att vi behovde ga pa toaletten fast vi precis hade gatt. Sen fick vi krypa in i Australiens minsta flygplan som flog upp upp i luften, hogre och hogre och plotsligt oppnade de dorrarna och vinklade planet mot marken och lyfte ut mina ben och "vinkla benen dit och korsa armarna sa och nar jag knackar dig pa axeln ska du bre ut armarna och flyga" och jag "hur FAN ska jag märka att du knackar mig pa axeln när jag FALLER I 200 KILOMETER I TIMMEN" men plotsligt hade jag liksom hoppat, bara. Jag flog och det var väldigt blasigt och det GICK att andas, jag som varit räddast for att typ inte kunna det. Jag foll och foll och skrek och skrek fast ingenting hordes for ljudet hängde inte med. Sen drog min tandemhoppare i fallskärmssnoret och sa blev allt en jävla aning lugnare. Vi landade och skrattade och skrek lite till och gjorde var australien-dans och drack champagne och kunde inte sluta skratta. Nu 4 timmar senare ar det svart att sluta le. Sinnessjukt.

Detdär jävla hoppet. Att sitta där och sen inte sitta där utan bara flyta over världen.

Dagens sanning fran min i-Pod: The world was moving, she was floating above it and she was (hey hey!)