Igår korde vi längs med gamla route 1, en känd kuststracka mellan LA och San Fransisco. Man rös så mycket att axlarna nästan hoppade ur led, sa fint var det. Påminde om gamla goda tider och Great Ocean Road i Australien, men mer berg och mindre koalor.
Nu vet ju jag hur mycket mina föraldrar tjatade på mig om att inte sova på obevakade platser mitt ute i ingenstans och hur jobbigt de tyckte det kändes att jag och Malin skulle leva i dendar lilla vanen aldeles själva. Men ibland måste jag och Malin tanka på att vi faktiskt är vuxna kvinnor som kan ta egna beslut baserat enbart på vårt eget omdomme! Sa därfor bestämde vi oss igår kväll att istället for att bo på en camping utan toalett for 50 dollar parkera bilen 200 meter bort mitt i ett mörkt villaområde och forsoka sova utan el-elementet vi dyrkat under faktiskt MINDRE kalla natter än foregående. Vi övervagde för och nackdelarna, vad som skulle kunna gå mest fel och tankte: vafan, vi är söta tjejer, om något händer kan vi snacka oss ur dethär! Sa vi klädde på oss de varmaste kläderna vi har, krop in i sovsäckarna, drog påslakanet over oss och såg till att det inte fanns en enda liten springa for den 5-gradiga luften i bilen att sippra in till vara stackars klena backpacker-kroppar!
Vi vaknade i morse klockan halv 7. Stela, kissnodiga och kalla om näsan, men jävligt nojda med att ha sparat 50 dollar! Riktiga Backpackers känner ingen kyla! som jag brukar saga...
Vad mer... Jag längtar, nej forlat Anders, SER FRAM EMOT att komma hem. Mer och mer. Delar radslan med malin om att vi kommer ha alldeles for många interna uttryck for att folk över huvud taget ska forsta oss, men sådant far man leva med. 2 veckor kvar för sjutton. Forra året styrde vi seglen mot PhiPhi då och darrade som asplöv vid tanken på Stockholm i December. Nu... Nej jag ar fanemig glad. Gladglad och tydligen ska jag plugga historia! Våren kommer bli fet.
