I helgen var jag uppe i Connecticut för att hälsa på Anders
på universitetet han studerar på. Vilken otrolig kontrast till det liv jag har
för tillfället. Som natt och dag. Allt som finns där är gemenskap, delade rum,
delade badrum, matsalar och skolutflykter. Massor av 20-åringar som springer
mellan rummen, röda platsmuggar och mjukisbyxor. Allt som finns här, i New
York, för mig, är vad som helst utom gemenskap. Maria är här, vi hänger en del,
Sandra har varit här under en väldigt händelserik och rolig vecka men åkt hem
igen, Seojoo likaså. Nu vaknar jag upp i den här fantastiska staden efter fyra
nätter på ett college mitt i ingenstans och känner mig en smula ensam. Är
förkyld, dessutom, skolan liksom ett dagis förpestad med allehanda bakterier
tänkbara.
Men jag är ju inte här för att hänga med collegestudenter i
skolmatsalar. Det var ju Anders plan, inte min. Och båda världarna är nog
ganska fantastiska, när man tänker efter, men på väldigt olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar